Det är 18 sekunder kvar av matchen. Det är lika. Nu får jag inte göra bort mig. Klas passar bollen till mig. Min försvarare halkar och jag får världens chans att göra mål och avgöra matchen. Det här skulle bli mitt första mål sedan jag kom till laget. Nu är det bara 10 sekunder kvar av matchen. Jag tar läget, hoppar och skjuter i mål. Hela hallen fylls av tjut och skrik, alla skriker Linus Linus Linus. Jag känner mig som världens kung. Tänk om det skulle bli såhär tänker jag, att jag skulle bli matchhjälte. Tänk om det skulle bli så, tänk om. Jag fångar bollen, tar mina tre steg och hoppar in i målgården. Jag väntar på att målvakten ska göra sin rörelse, nu lyfter han på benet och jag skjuter. Jag skjuter högt över, säkert 2 meter över. Nu tutar det i hela hallen, matchen är slut och vi fick bara en poäng istället för två som laget alltid brukar få.
Detta var första gången på två år som laget inte vann. Allt var mitt fel. När vi går ut till omklädningsrummet hör jag hur arg min tränare är. Jag tänker att han är arg på hela laget och inte på mig. Men så fel jag har. Nu sitter vi i omklädningsrummet, alla med nedböjda huvuden. Jag märker när tränaren kommer fram till mig. Han börjar skrika att vi var så jävla dåliga idag, och att vi spelade på en nivå som som 10 år yngre barn spelar på. Men nu börjar den riktiga utskällningen. Men han skäller inte på laget utan han skäller på mig. Han säger saker som t.ex. “titta killar här har ni den stora anledningen till att vi förlorade” och han säger också “ Jag tror minsann att Linus lät det andra laget vinna”, “ hade Linus satt det skottet hade vår svit hållit i sig fortfarande”. Men det var ju inte så det var tänker jag, hade Oliver inte missat straffen i början av matchen hade vi ju vunnit så det var ju inte bara mitt fel. Men jag sitter lydigt och hör på allt han säger. Jag tänker att det kanske var mitt fel iallafall.
När Ola hade skällt klart packade jag ihop mina saker och gick ut till bilen där pappa väntade. Vi åkte hela vägen hem i tystnad. Pappa frågar mig om allt är okej och om jag är ledsen för att jag missade skottet. Jag svarar inte utan tittar bara ut genom fönstret. När vi kommer hem går jag in på mitt rum och stannar där tills vi ska äta.
Nu har det gått två veckor sen matchen tänker jag. Nu måste de väl glömt matchen. Jag går till träningen som vanligt. Men så fort jag kommer in i hallen märker jag hur allt blir stelt och alla tystnar. Jag bryr mig inte om det utan går spännt förbi alla och säger hej. Men ingen hälsar tillbaka, det verkar som om de inte ser mig eller vet att jag är där. Trots att alla såg när jag kom in i hallen. Ola blåser i pipan. Alla går mot mitten av planen. Medan vi går dit hör jag mina lagkamrater prata om mig. Jag hör hur de säger “ vad har hänt med han Linus” och “undrar när sopan kommer tillbaka?”. Jag bryr mig inte om det. Under hela träningen blir jag ignorerad, ingen märker att jag är där. Efter träningen tar jag mina grejor och skyndar mig hem. Går in på mitt rum och stannar där resten av kvällen. Pappa ska iväg en stund så jag säger godnatt till honom innan han åker.
Vem som skall spela i helgen kommer alltid ut tisdag innan matchen. Jag går hela tisdagen och väntar på att kallelsen ska komma. Nu är klockan elva och jag ska gå och lägga mig. Men då plingar det till i mobilen. Det är kallelsen som har kommit. Jag tänker ”yes de bryr sig inte om att jag missade skottet, de låter mig spela iallafall”.
Tiden går så långsamt, kan det inte bara bli lördag så att jag kan visa vad jag går för. Så att laget kanske börjar lägga märke till mig igen.
Nu blir det äntligen lördag igen och jag vill bara åka iväg till samlingen. Jag åker till hallen med pappa. Jag går in i omklädningsrummet och hälsar. Idag hälsar faktiskt alla tillbaka. Ola har inte kommit än så jag tror det är därför. När vi byter om känns det som om ingen är arg längre.
Vi värmer upp och matchen börjar om 10 minuter. Vi går ut i omklädningsrummet för att ta på oss våra matchtröjor. När jag drar tröjan över huvudet hör jag Ola säga med bestämd röst, Linus kom hit nu! Jag går lydigt bort till honom och tänker jaha nu börjar det igen. När han öppnar munnen blir jag väldigt chockad. Han säger att han är ledsen för hur han behandlat mig och att det inte skulle upprepas igen! Han säger också att alla misslyckas nån gång och att misslyckas är helt okej. Han säger också till mig att gå ut och köra hårt på banan.
Nu släppte allt! Jag gick ut och gjorde min bästa match någonsin. Nu mår jag bra igen!
