No Hate

Nätetik- No Hate

Min låda!

Vi fick i uppgift att göra en låda med lock, ja det låter kanske inte så svårt men vi fick inte göra en vanlig fyrkantig låda med lock utan det skulle vara en låda med ovanlig form. Vi fick dessutom inte använda någon metall i lådan, vi fick bara använda oss av trälim och trä.

Jag tänkte att jag kunde göra en trekantig låda för att det inte är speciellt vanligt. Så jag gjorde en trekantig låda med ett "svänglock" eller vad man ska kalla det. Inspirationen fick jag från att det är ovanligt med en trekantig låda och gjorde därför det. 

1.Jag började med att göra en ritning.

2. Efter det så sågade jag ut mina bitar i trä. Tre sidodelar, en botten och ett lock.

3. Jag sne sågade bitarna och slipade de innan jag satte ihop sidorna med hjälp av trälim.

4. Jag lät lådan torka innan jag satte på bottnen med lim även här, när det väl hade torkat slipade jag lådan mjuk med hjälp av sandpapper.

5. När det var mjukt och fint så borrade jag ett hål i en av lådans hörn och gjorde samma sak i locket
och satte i en rundstav.
6. Då hade jag gjort ett lock och nu ska jag måla lådan.
7. Jag valde att vaxa med svart vax som är baserat på linolja.
8. Man tog lite vax på ett papper och gned in i träet sedan gnuggade man bort överflödigt vax med ett annat papper, väldigt lätt faktiskt.

Viktigt att tänka på är att lådan skall vara mjuk så att man inte har vassa kanter!
Det var en ganska lagom svår uppgift och en rolig uppgift. Det var kul därför att man inte fick arbeta med metall i lådan.
Det jag skulle kunna göra bättre tills nästa gång hade varit att få lådan mer trekantig och spetsigare hörn. Annars tycker jag att det har gått bra.

Den magiska dörren - En novell

Kapitel 1

Det var en helt vanlig höstdag, Martina hade slutat tidigt och hade gått hem till Sara och pluggat och Mattias hade varit på mig som vanligt och slagit mig så hårt denna gång, att jag hade så ont i hela kroppen så att jag inte visste vad jag ska göra. Blå som Gammelsmurfen är jag därför alla blåmärken som jag har fått och jag måste sova i pyjamaströja för att mamma och pappa inte ska se hur jag ser ut och börja bråka för att de tycker att den andra tar hand om mig oansvarigt.

Men kanske ska jag ringa till Gustav och höra om jag kan komma över och göra något tillsammans med honom när jag kommer hem för det är väl ingen annan som vill göra något med mig, jag har ju bara Gustav. Han som har funnits där för mig ända sen dagis när vi var fyra tills nu när vi är 13 år. Bara sådär så kommer det upp en tanke i mitt huvud när jag går där på grusvägen hem från, ja en hyfsat bra skola, Linskolan. Varför jag har det så svårt hemma med bråkande föräldrar som ständigt bråkar? Varför ska mamma snart lämna mig och syrran? Varför min allra bästa vän Gustav ha det så bra hemma med snälla föräldrar som inte bråkar över småsaker som vem som ska stoppa in tvätten i maskinen och vem som ska tömma diskmaskinen? Eftersom att mina föräldrar bråkar så fruktansvärt mycket får världens bästa syster Martina laga mat, städa och hjälpa mig med läxorna om jag behöver det. Hon är en så stark och mogen person som alltid finns där för alla och känner man inte henne kan man tro att hon är tjugo fast hon bara är 15 år. Men en dag kom hon hem och var gladare än vanligt och jag misstänkte att något hade hänt och det hade det, hon hade blivit tillsammas med Mattias, den som har slagit mig så att jag ibland inte har har kunnat gå ner för trappan på morgnarna men jag ville inte säga något till Martina för just då så såg jag att hon verkligen var glad.

Kapitel 2

Då fick jag den tanken att Mattias kanske inte heller har det speciellt bra hemma eftersom att jag alltid ser honom gå in genom en dörr bakom skolan och sen ser jag honom aldrig komma ut därifrån och när det har varit föräldramöte i Martinas klass kommer mamma alltid hem och frågar var Mattias föräldrar är någonstans. Martina säger alltid att hon inte vet och sen byter hon alltid ämne. Var han bor vet jag faktiskt inte och det är så konstigt för jag vet egentligen var alla Martinas kompisar bor någonstans men inte denna vännen. Just då tvärbromsade jag och vände på klacken och bestämde mig för att gå och kolla vad som fanns bakom dörren och nu var det precis som om jag har fått extra mod någonstans ifrån för nu var jag inte rädd för att gå dit och att Mattias skulle slå mig för att jag var nyfiken, nu bara gjorde jag det. Det pirrade i min mage av känslan att jag skulle få svar på några av mina frågor på vägen dit. Men när jag väl kom dit så fick jag en klump i magen som bara växte och växte, ett tag så mådde jag faktiskt lite illa, för där stod rektorn och försöker bryta upp dörren med en kofot men det försöket misslyckades, det slutade med att han trillade baklänges och skrek av smärta. Han är den som står och tittar på när Mattias slår mig och säger inte ett skit. När jag går och ska säga till att Mattias har slagit mig så säger han bara att jag är en gnällig skitunge. Han tycker bara om elever som inte sköter sig och han ändrar deras betyg om de är låga. Plötsligt stördess mina tankar när jag hörde rektorn skrika:

Vad fan är det här!! och då tar han fram ett brev som sitter fastklämt i dörren.

På brevet såg jag att det stod “Mattias! Öppnas så fort som möjligt”  och under den texten var det ett tumavtryck i blod. Då gjorde han något som jag faktiskt inte trodde att den jävla gubben skulle göra. Han öppnde brevet och började läsa högt så att jag hör dedär jag stod 20 meter bort:

Mattias, jag vet att jag har svikit dig många gånger och alla de gånger jag har stuckit ifrån dig men denna gången behöver jag verkligen hjälpen av dig. Jag skulle bara kolla vad som fanns bakom dörren du alltid går in igenom men något gick fel jag kom aldrig ut igen. Du kanske tycker att det är konstigt att du står och läser ett brev som jag har skickat här inifrån? Ja, det tycker jag också men jag ska berätta hela historien för dig nu.

Det började med att jag har sett dig gå in genom dörren varje dag det senaste halvåret efter skolan och jag har bara blivit mer nyfiken och mer nyfiken och i måndags beslöt jag mig för att gå in genom dörren men jag såg något som skrämde mig och därför vände jag om och började springa ut men dörren var borta. Jag sprang runt som en fåne, livrädd som jag var letandes efter någon dörr att ta mig ut igenom men jag kom bara tillbaka därifrån jag började. Efter en timme eller två kom det en grön duva med samma nyans som allt annat här inne och efter ett tag som den hade suttit bredvid mig började den plötsligt tala. Jag hoppade upp skrikandes som en stucken gris. Jag började darrande på rösten fråga var jag var: “Ja du är ju hemma hos mig” svarade duvan som visade sig heta Pär. Efter en stunds pratande sa han att här hade man ett brev att skicka per år till vem man ville och då sa jag att att jag ville skicka mitt brev genast och det är det brevet du står och läser just nu.

Men tillbaka till saken jag behöver verkligen din hjälp med att komma ut, både jag och du vet vad jag har gjort mot dig men snälla vi kan väl bara glömma detta för en sekund tills jag är ute. SNÄLLA DU, JAG BEHÖVER VERKLIGEN DIN HJÄLP, ÄLSKADE SON.

//PAPPA

Fort som attan stoppade rektorn ner pappret i kuvertet igen och klämde fast det i dörren och sprang ner för trappan igen in mot expeditionen med ett ansikte som såg ut att ha sett spöken. Jag väntade en liten stund innan jag gick fram från mitt gömställe för det är ju bättre att ta det säkra före det osäkra. Nu vågade jag gå fram men jag vågade inte gå fram till dörren efter det som hade stått i brevet. Plötsligt så hörde jag ett prassel från buskarna en bit bort och jag kilade genast tillbaka till min buske och gömde mig. Fram från busken kom Mattias och jag undrade varför han kom från det hållet, där brukar han ju inte komma ifrån men sedan kom jag på att hans och Martinas klass precis slutat efter deras gympalektion. Han sprang uppför trappan och skulle precis gå in när han såg brevet i dörren. Han tog upp brevpappret och började läsa brevet. Efter att han hade läst brevet tittade han upp och såg illamående ut i ansiktet och sen föll han tillbaka ner på rumpan och jag trodde faktiskt att han svimmade men han kom tillbaka till medvetandet efter en stund igen,. Jag stod och tvekade om jag skulle gå upp och hjälpa Mattias i hopp om att få komma in genom dörren utan att bli slagen men jag beslöt mig för att inte gå fram och använda nycklar för att komma in för det måste väl finnas en nyckel till dörren någonstans.

Kapitel 3  

Nu måste jag få tag på nycklarna till dörren för att kunna komma in och hjälpa den personen som finns där inne och för att veta vad som gömmer sig bakom dörren, men hur? Jag kanske skulle gå till vaktis och fråga rakt ut vad som finns bakom dörren och om han har nyckel till den för man måste ju börja nånstans och det verkar ju rätt så logiskt att vaktmästaren har nycklarna till skolans dörrar.

Dagen efter att jag hörde rektorn läsa brevet gick jag på första rasten till vaktmästaren som är en fruktansvärt snäll person. Jag skulle fråga om nyckeln men när jag kom dit så var han inte där så jag gick till skolans informatör: När jag kom dit så knackade jag försiktigt på och hon skrek med sin gälla röst:

Kom in !!!

Jag gick förstås in och när jag stod framför henne frågade jag var skolans vaktmästare var och jag fick då till svar att han inte hade kommit till skolan men att han sedan hade ringt och sagt att han var sjuk och inte skulle komma på torsdag och fredag heller, en att jag gärna kunde få hans mobilnummer ifall det var viktigt.Det tyckte jag att det var så därför sa jag tack gärna och gick sedan in på min nästa lektion.

Dagen flöt på ungefär som vanligt den enda skillnaden var att Mattias inte hade varit på mig. Faktiskt hade jag inte sett Mattias på hela dagen men jag tänkte att han bara var sjuk eller något så jag brydde mig inte mer om det. Jag skyndade mig hem från skolan idag för att kunna ringa till vaktmästaren så fort som möjligt. Väl hemma tog jag telefonen och sprang upp på mitt rum och slog in hans nummer på telefonen. Det gick några signaler och jag trodde att han inte skulle svara men sedan efter 6-7 signaler så svarade han och jag började:

- Hej, det är jag Alfred i 7a på skolan , svarade jag.

- Nämen tjenare Alfred, hur är det med dig har Mattias varit på dig igen eller, sa vakmästaren.

- Nej det har han inte,  men det är en annan sak jag undrar över, sa jag.

- Jaha vadå då? sa vaktmästaren

- Jo det är såhär att det finns en dörr på skolan som är lite konstig, sa jag.

- Jaså gnisslar den eller går den inte och stänga ordentligt, sa vaktmästaren.

- Nej inte riktigt så, det är något konstigt som händer innan för dörren bakom musiksalen, sa                   jag

- Jaha jag förstår, vill du att jag ska kolla upp det eller vad vill du att jag ska göra för dig Alfred, sa Vaktmästaren

- Nej jag undrar mer om jag skulle kunna få nycklarna till dörren? sa jag.

-Ja du, de nycklarna har inte jag de har rektorn tror jag faktiskt. Du kanske ska gå och prata med honom. Jag kan följa med  dig så att det inte blir så skämmigt, sa vaktmästaren.

- Okej då förstår jag, nej jag tror inte det behövs. Hejdå, sa jag.

- Hejdå, sa vaktmästaren.

Nu var jag helt konfunderad, jag visste inte alls hur jag skulle göra för jag ville inte gå till rektorn och fråga efter nycklarna, inte själv i alla fall. Jag tänkte att jag sover på saken inatt och att jag skulle göra mina läxor. Plötsligt störs mina mattetankar av att det bankar på dörren, mitt hjärta nästan stannade till och jag vågade inte gå ner och kolla vad det var det kunde ju vara Mattias. Så jag ringde Martina och tvingade henne att komma hem till mig och hon sa att hon skulle komma genast och hon kom med Sara efter bara tio minuter. De hade gått in via bakdörren och kom upp till mig på ovanvåningen och de sa att de hade sett en gubbe stå där ute men de såg aldrig hans ansikte. Martina kom sedan på en ide att hon kunde gå ner och att Sara stannade här uppe hos mig och om Martina sa “maten är färdig” skulle vi ringa efter hjälp. Martina gick ner och min puls var säkert hundranittio, jag hörde henne öppna dörren och jag blev livrädd men sedan hörde jag henne säga “ Tjena, vaktis” och jag kunde pusta ut. Jag sprang ner för trappan och hälsade på vaktmästaren och bad honom komma in, han sa att han gärna kom in för att det var något viktigt han var tvungen att prata om och då blev jag nyfiken.

Martina och Sara gick till köket  och satte på några koppar kaffe medans jag och vaktmästaren satte oss i vardagsrummet och han började

- Jo du Alfred.. , sa vaktmästaren.

- Ja, sa jag lite försiktigt.

- Det är såhär att du ville ju ha nycklarna till dörren och jag har nog kommit på en idé hur vi ska gör för att få tag på de, sa vaktmästaren.

Då kommer Martina in med kaffe och upptinade hembakade bullar som är jättegoda. Vi blir genast tysta och vi häller upp kaffe och tar varsin bulle sedan går Martina upp med Sara till ovanvåningen.   

- Gud vad bra, hur skall vi göra för att få tag på dem? sa jag.

- Jo jag tänkte så här att jag går till rektorn säger att jag verkligen behöver hans hjälp med att beställa skruv för att jag inte vet hur mycket pengar jag får lägga på det. När jag uppehåller honom springer du in och tar nycklarna i hans skåp och sedan springer du ut igen. Det är väl inte så svårt, eller? sa vaktmästaren.

- Nej,det tycker jag inte verkar så svårt vi kan väl prova, svarade jag med en uppspelt röst.

- Men vad är det du egentligen du ska göra där inne, sa vaktmästaren.

- Det är inget speciellt det är bara det att jag vill komma in och se vad som finns bakom dörren ,sa jag.

- Jaha okej ,men nu måste jag gå. Tack för kaffet, ropar han.

- Hejdå, sa jag.

- Och förresten så står det på nyckeln 24g5y bara så att du vet det grabben, tillade vaktmästaren.

Två dagar efter vaktmästarens besök så tog jag mod till mig och började gå till rektorns kontor  på denna kalla måndagsmorgon, jag kom dit och allting kändes jätte bra. Vaktmästaren var redo att be rektorn om hjälp och jag var också redo så jag gav signal att börja “operationen”.

Vaktis knackade på hos rektorn och rektorn följde med utan invändningar det gick väldigt smidigt över förväntan faktiskt. Då öppnade jag dörren och skulle precis gå in med en härlig känsla av att jag skulle kunna hjälpa min pappa men precis när jag ska sätta min fot innanför dörren så ser jag en massa folk i kostymer och jag undrar vad det är för folk. Men som tur var så hade jag bara öppnat dörren en liten glipa så de märkte inte att jag stod där. Jag stängde dörren så fort och tyst jag kunde. Min hjärna kokade när jag stod där och tänkte hur jag skulle göra för att få tag på nycklarna… Men plötsligt så kändes det som att det kom en gåva rån ovan till mig jag kom på att jag kunde säga att det var brandövning och om de då frågade varför det inte tjöt så skulle jag bara säga att larmet var trasigt inne på rektorns rum och  att de var tvungna att gå ut genast och då skulle jag smita in och ta nycklarna innan de upptäckte att jag bara lurade dem. Så nu tog jag mod till mig och gick fram och öppnade dörren och började i falsett:

- Ni måste gå ut genast!

- Jaså jag hör inget larm, sade en av kostym männen.

- Nej det är klart du inte gör larmet är trasigt här inne och man hör inte det igenom dörren, svarade jag.

- Jaha då får vi väl gå ut då unge man, sa samma man igen.

Precis när de hade gått ut sprang jag in till rektorns nyckelskåp och letade upp nyckeln. Samtidigt såg jag brevet sticka fram från en av lådorna och jag tänkte att jag skulle ta det också och det gjorde jag. Jag fick en sådan härlig känsla i mig när jag hade nycklen och jag tänkte att vaktmästaren hade faktiskt haft rätt det var ju inte så svårt men det var bara vad jag trodde när jag öppnade dörren och gick ut möttes jag av rektorns fejs. Han såg bekymrad ut och frågade vad jag gjorde på hans rum och jag svarade illa kvickt att jag letade efter honom för att säga att vi behöver köpa in nya kritor till de svarta tavlorna. Han sa “okej” och jag kunde andas ut nu var jag så lycklig, jag trodde först att han skulle ta nycklarna från mig men som tur var gjorde han inte det. Resten av skoldagen gick väldigt snabbt och Mattias var inte på mig eller sa något till mig på hela dagen. Efter skolan så sprang jag till dörren, jag kollade så att där inte var någon där. Jag stack in nyckeln i nyckelhålet och vrider om nyckeln och är på väg in.

Kapitel 4

Jag gick in genom dörren och ser en värld jag aldrig skulle kunna föreställa mig. Man hörde hela tiden vatten som porlade när man gick där i världen, det var så fint. Det var så fint och fridfullt, allt var faktiskt grönt precis som Mattias pappa skrev i brevet. Men samtidigt var det så kusligt för allt var grönt och det var svårt att skilja träd från buskar och liknande saker. Man visste inte om där stod någon och tittade på mig. Men nu var jag tvungen att hålla fokus för att hitta Mattias pappa. Jag gick där och tänkte & letade efter honom. Efter ett tag hör jag en uggla eller det kanske var en duva men iallafall så kvittrade fågeln. Jag tänkte inte speciellt mycket mer på det för det finns ju fåglar som kvittrar i den vanlig världen också men plötsligt prasslar det till i en av buskarna och en gestalt kommer fram från busken. Det såg ut som om personen var grön men samtidigt såg personen ut som en vanlig människa, jag hoppades att det var Mattias pappa.  Vi började gå mot varandra på ett ungefär 100 m avstånd men plötsligt kurrade min mage. Ja, det var väl inte så konstigt jag åt ju inget till lunchen idag och då sprang han rakt tillbaka till den fräsch doftande gröna skogen. Den känslan jag fick var en känsla som kändes som en kniv rakt in i magen men jag tänkte att när jag ändå är här inne kan jag väl ta någonting att äta. Så jag gick och kollade efter några bär eller frukter efter en stunds letande hittade jag en apparat eller något mekaniskt och där hängde en lapp på den : “Skriv in vad du vill äta och du kommer få det Obs! bara frukt”. Jag blev så glad och skrev genast granatäpple och några sekunder sen fick jag ett granatäpple.  Granatäpplet var verkligen gott nästan godare än vad det var i den vanliga världen

Konfunderad, ja det kunde man verkligen säga att jag var jag för jag visste inte var jag var och vad jag skulle göra.

Kapitel 5  

Efter många om och men bestämde jag mig för att stanna över natten och se om det kom fram någon ur skogen. En dryg timme efter att jag hade bestämt mig för att stanna och mörkret höll på att lägga sig kom den gröna varelsen som jag hade sett innan fram från en av buskarna. Jag gick försiktigt fram mot varelsen och sade med darrande röst:

- Hej ,vem är du?

- Hej, jag är Putte president här i Niktal, svarade varelsen med en frågande röst.  

-  Jaha då är du inte den jag letar efter, svarade jag med en besviken röst.

- Vem letar du efter jag kanske kan hjälpa dig, svarade Putte som var en mysig person.

- Ja, jag vet inte vad han heter men han skickade ett brev med hjälp av en duva här inifrån, sa jag och blev genast lite upprymd av glädje.

- Jag vet vilken duva du menar jag tror vi kan gå och träffa honom om du vill?

- Ja absolut, svarade jag med en gång.

Plötsligt bildades en dal precis där träden hade stått så tätt och Putte började att gå mot träden och jag följde genast efter. Putte sa att vi bara skulle gå cirka hundra meter för att komma till fågelstaden. Efter nån minut kom vi till ett stort vattenfall med en massa träd runtomkring. Då sade Putte “venit” och helt plötsligt från ingenstans kom det ett hundratal fåglar. “Hämta Kung Duvan genast” löd Puttes röst och fort som attan flög tre eller fyra fåglar bort mot vattenfallet. Jag frågade Putte vad fåglarna skulle hämta och då svarade han att de skulle hämta Duvan som han kallades . Efter ett tag kom fåglarna tillbaka och ropade: “Här är han Kungen av fåglarna Duvan”.

Duvan flög fram och jag bockade som alla fåglar också gjorde. Putte sa något som jag inte uppfattade och alla fåglar reste sig upp och jag gjorde detsamma. Då började fågeln:

- Hej, vem är du?

- Jag kommer från den andra världen och jag letar efter en man som skrivit detta brevet, sa jag samtidigt som jag drog fram brevet ur bakfickan.

- Jaha får jag se då, förresten heter jag Pär, sa duvan.

- Ja varsågod, jag heter Alfred, sa jag medans jag lämnade över brevet.

Pär började läsa och jag stod och väntade förhoppningsfullt på att få svar på mina frågor och kunna hjälpa min vän. Plötsligt bröts tystnaden och Pärs röst hördes:

- Jag vet vem som har skickat detta brevet och tror jag har tid att leda dig till honom.

- Okej tack så mycket, kan vi dra dit reda ikväll? Frågade jag.

-  Nej det är redan sent och det är för farligt att gå dit nattetid, svarade Pär och tillade: Du kan stanna här tills imorgon.  Han skrek sedan till en fågel att den skulle fixa sovplats till mig.

Jag tackade så mycket och sa att jag var jättetacksam. Han svarade att man alltid ställer upp för en vän.

Jag blev servad hela kvällen med super god mat och dricka och somnade riktigt mätt, jag kände mig nästa som en kung. Jag vaknade nästa morgon med en utsikt som innehöll ett lila vattenfall och massa fina fåglar som flög och sjöng. Strax där efter hörde jag hur en näbb knackade på dörren och jag sa “kom in” och samtidigt öppnades dörren och en fågel kom in med en stor vagn med mat, där fann i princip allt. Jag började äta och samtidigt såg ett brev från Pär som låg på vagnen. I brevet stod det såhär: Kära Alfred, vi ska till Hallondalen där vi skall leta upp mannen du snackade om igår. Vi går dit om en timme så ät dig mätt och gör dig i ordning,det kommer bli en lång dag. Möt mig där vi träffades igår. Hälsningar Duvan.

Efter exakt en timme stod jag där jag stod igår eftermiddag och Pär och Putte stod där också. Vi började gå och och jag var så uppspelt över att kunna hjälpa min vän. Efter ett tags spatserande såg jag en skylt där det stod “Hallondalen 7min”. Pär som hade varit tyst hela tiden sa plötsligt: Nu är vi snart framme. 7 min senare så var vi framme vid Hallondalen, det var rosa och luktade hallon så jag förstod varför det kallas Hallondalen.

Vi gick fram till en liten hare som satt där och Pär sa något på deras språk och haren skuttade iväg och Pär sa att vi skulle följa efter. Vi gick en liten bit och såg sedan ett litet hus där det rök från skorstenen. Jag gick långsamt fram efter att jag förstod att det var personen jag letade efter som bodde där. Vi kom fram till dörren och knackade på och efter ett tag kom det någon och öppnade och jag frågade:

- Hej kommer du från den vanliga världen och har skickat ett brev härifrån.  

- Ja det har jag gjort med hjälp av duvan Pär bakom dig.

- Jag vet att brevet var till Mattias men när jag skulle gå och kolla vad som fanns bakom dörren stod rektorn där och läste högt allt som stod i brevet och jag bestämde mig för att leta rätt på dig.

- Jaha, det gör inget att du läste det men nu måste jag bara härifrån, svarade mattias pappa.

-  Men vad väntar vi på vi sticker på direkten nu, sa jag entusiastiskt.

- Tyvärr kan jag inte gå härifrån, sa han och pekade bort mot vakterna som vaktade honom. Han tillade: Men jag tror jag vet hur vi kan göra för att lura bort dem, kom in.

- Okej!

När vi kom in i värmen så så satte vi oss runt ett bord och Mattias pappa hämtade saft och kakor. Det var så varmt inne i stugan så jag var tvungen att ta av mig jackan. Mattias pappa kom in med fikan och så direkt mina blåmärken och frågade med en gång:

- Vad har hänt med dina armar unge pojk?

- Inget jag har bara trillat, svarade jag.

- Man får inte sådana blåmärken om man bara trillat vad är det som hänt, undrade han.

- Mm.. Jo det är såhär att Mattias brukar slå mig även fast jag inte gjort något, sa jag

- Nej fyfan jag skall ta ett ordentligt snack med honom sen. Han ska få se på fan.

Kapitel 6

Men här är min lista iallafall, sade han och visade samtidigt en pappers lapp när han kom tillbaka.

• Två äpplen till att lura bort deras hästar med.
• En blond peruk så att de tror att man är dum
• Två rep att binda vakterna med.
• Två munkavlar.

Han bad mig fixa det här i den vanliga världen, men bara om jag ville såklart. Jag sa såklart ja och sa att jag kunde sticka tillbaka direkt. Både Pär och Pelle sa att det gick jätte bra och att Pelle skulle följa med mig hela vägen till dörren igen. Vi tackade för fikat och gicksedan mot dörren för att gå ut från denna lilla men mysiga stuga. Precis innan vi gick så sa Mattias pappa med en upprymd röst: Tack så mycket för att ni vill hjälpa mig!

Vi svarade bara som så att det inte var några problem och att vi gärna ställer upp.

När vi gick ut utanför huset kollade båda vakterna på oss misstänksamt och muttrande något ohörbart. Jag tänkte att de skulle föra bort honom men Pär sa bara var lugn de kommer de inte göra de vet vad som händer sa han samtidigt som han drog ett finger över halsen.

Kapitel 7

Jag var nu utanför dörren vid skolan och var lite stressad och funderade på vad jag skulle säga när de frågade var jag varit. Jag kollade på klockan på skolgården och den visade samma tid som när jag gick in genom dörren och jag blev helt ställd, vadå hade inte tiden gått framåt här ute? Jag gick mot mitt klassrum för att se om det var samma lektion som när jag gick därifrån och när jag väl kom dit så var det samma lektion. Jag blev genast glad när jag förstod att det inte var någon som hade märkt att jag var borta fast nu var jag tvungen att hitta grejorna till den magiska världen. Hos Vaktis måste det ju finnas rep tänkte jag medans jag spatserade ditåt. Vaktis öppnade nästan direkt när jag knackade och det första han sa var: - -  - Tjena Affe, hur mår du idag?

- Hej, jo det är bra men jag behöver en grej av dig om du har det förstås, svarade jag.

- Ja klart att jag skall hjälpa dig, sa Vaktis.

- Jo jag behöver två rep till en grej och jag vågar inte fråga där hemma för då blir de kanske arga som vanligt.

- Det skall vi nog kunna fixa jag tror jag har några rep här borta, sa Vaktis lika glatt som vanligt. Jo här är de, sa han.

- Tack så jätte mycket Vaktis, sa jag medans det började bubbla i mig.

- Inga problem Affe ställer alltid upp, svarade han.

Det började plötsligt ringa i vaktmästarens telefon och han sa:

- Jag måste tyvärr ta det här grabben, sa vaktmästaren.

- Det är lungt vi ses, svarade jag medans jag gick ut genom dörren med en härlig känsla.

Nu hade jag klarat av det första på listan nu var det bara tre saker kvar, en peruk, två äpplen, och två munkavlar. Jag tror att jag har en gammal peruk där hemma jag sticker hem och hämtar den tänkte jag. Jag sprang hem och låste upp dörren och kände mig så säker när jag gick in och det luktade ja hemma. Men nu var jag tvungen att hitta denna peruken som jag behövde. Jag började leta i Martinas garderob och hittade då peruken långt där inne. Nu var jag så fruktansvärt glad för att kunna hjälpa min nya vän.  Jag behövde nu två munkavlar och två äpplen så jag gick ner och kollade i köket och öppnade kylen. Jag kom ner och såg en stor skål med chokladmousse. Jag hade svårt att motstå men var tvungen jag dök ner i fruktlådan och plockade fram två äpplen. Nu kände jag mig så lättad att jag var tvungen att ta en stor sked mousse innan jag fixade fram mina munkavlar innan jag kunde återvända till den magiska världen. Jag tänkte att mamma kanske hade nåt gammalt lakan som jag kunde ta men blev samtidigt rädd att hon skulle märka att det var borta. Jag gick med raska steg ner i källaren där vi har allt gammalt. Det låg ett vitt och rött lakan högst upp i högen och jag tog det i min hand samtidigt som jag tog en sax i den andra. Det var två munkavlar som jag behövde så jag klippte ut två bitar som jag la i en påse som jag sedan tog med mig uppför trappan. Mer redo än såhär kunde jag inte bli så nu gav jag mig iväg mot dörren och den magiska värden i detta höst väder.

Kapitel 8

Jag stod nu inför ett stort uppdrag. Jag skulle ju rädda min nya vän! När jag kom in genom dörren sprang jag till Hallondalen för att rädda min snälla vän. Jag såg hans hus och fick genast en adrenalinkick. Jag gick försiktigt mot dörren när jag plötsligt såg vakterna som såg mer aggressivare ut än förut men jag tvekade inte att knacka på dörren. Han öppnade dörren och bjöd in mig och stängde dörren genast. Han frågade mig med en gång om jag hade med mig grejerna och jag svarade: Så klart!

Fortsättning följer....